Alliansens tågsatsning.
I en debattare i SVD idag (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/alliansen-sager-nej-till-hoghastighetstag_7458216.svd) beklagar sig en representant från MP över att Alliansens tåg-satsning inte inbegriper höghastighetståg.
Det finns dock goda skäl att inte satsa på höghastighetståg i Sverige just nu. Jag ska ta upp några:
1. Befolkningsunderlag.
Höghastighetsbanor är dyra, och för att det ska gå runt ekonomiskt behövs ett stort befolkningsunderlag. Vi kan jämföra oss med sträckan Madrid-Barcelona i Spanien som knyter samman nästan 7 miljoner människor i de två städerna. Även där har man haft problem att få det att gå ihop ekonomiskt. I Sverige talar vi om cirka 3 miljoner på en nästan lika lång tågsträcka.
2. Hastigheten är inte problemet.
Det har nog undgått få att Sveriges tågnät inte är jättebra, men det är inte hastigheten som sätter gränserna. Det är framför allt kapaciteten men också underhållet som gjort svensk tågtrafik till ett sådant misslyckande. Våra järnvägar är fullproppade, dygnet runt, året runt.
Andra länder skickar ingenjörer och statsmän på studiebesök hit för att se hur vi lyckas proppa in så många tåg med olika hastigheter och av olika typer på så lite järnväg och ändå inte har mer problem än vi har. Problemet med denna effektivitet är dock att om någonting händer så fortplantar sig problemet och tågen kan bli ståendes mycket länge, vilket många har upplevt.
Kapaciteten gör också att industrin och transportsektorn inte kan gå över till järnväg från lastbilar i större utsträckning om de ens ville. Det är helt enkelt fullt. Detta, kopplat med den stora osäkerheten gör att det är i princip omöjligt för ett företag som tillämpar ”Just in time”-filosofin att använda tågtransport.
Alliansen satar på kapacitet och underhåll, och det är just vad som behövs.
3. Kostnaden för den sista hastighetsökningen är inte proportionell.
Det kan tyckas vara liten skillnad mellan att ett tåg åker i 250 km/h eller 300 km/h, men faktum är att den lilla skillnaden kräver stora ombyggnationer och en helt annan standard på järnvägsnätet. Till exempel kan man inte ha alls lika snäva kurvor på spåren.
Vinsten vi får i att kunna köra 50 km/h snabbare är mycket liten relativt de ökade kostnader det medför.
Summa summarum blir alltså att Alliansens satsning är väl avvägd för våra behov och de problem vi har. Möjligen hade mer pengar varit bra, men till skillnad från MP kan vi inte slänga oss med siffror vi inte har täckning för.
Det finns dock goda skäl att inte satsa på höghastighetståg i Sverige just nu. Jag ska ta upp några:
1. Befolkningsunderlag.
Höghastighetsbanor är dyra, och för att det ska gå runt ekonomiskt behövs ett stort befolkningsunderlag. Vi kan jämföra oss med sträckan Madrid-Barcelona i Spanien som knyter samman nästan 7 miljoner människor i de två städerna. Även där har man haft problem att få det att gå ihop ekonomiskt. I Sverige talar vi om cirka 3 miljoner på en nästan lika lång tågsträcka.
2. Hastigheten är inte problemet.
Det har nog undgått få att Sveriges tågnät inte är jättebra, men det är inte hastigheten som sätter gränserna. Det är framför allt kapaciteten men också underhållet som gjort svensk tågtrafik till ett sådant misslyckande. Våra järnvägar är fullproppade, dygnet runt, året runt.
Andra länder skickar ingenjörer och statsmän på studiebesök hit för att se hur vi lyckas proppa in så många tåg med olika hastigheter och av olika typer på så lite järnväg och ändå inte har mer problem än vi har. Problemet med denna effektivitet är dock att om någonting händer så fortplantar sig problemet och tågen kan bli ståendes mycket länge, vilket många har upplevt.
Kapaciteten gör också att industrin och transportsektorn inte kan gå över till järnväg från lastbilar i större utsträckning om de ens ville. Det är helt enkelt fullt. Detta, kopplat med den stora osäkerheten gör att det är i princip omöjligt för ett företag som tillämpar ”Just in time”-filosofin att använda tågtransport.
Alliansen satar på kapacitet och underhåll, och det är just vad som behövs.
3. Kostnaden för den sista hastighetsökningen är inte proportionell.
Det kan tyckas vara liten skillnad mellan att ett tåg åker i 250 km/h eller 300 km/h, men faktum är att den lilla skillnaden kräver stora ombyggnationer och en helt annan standard på järnvägsnätet. Till exempel kan man inte ha alls lika snäva kurvor på spåren.
Vinsten vi får i att kunna köra 50 km/h snabbare är mycket liten relativt de ökade kostnader det medför.
Summa summarum blir alltså att Alliansens satsning är väl avvägd för våra behov och de problem vi har. Möjligen hade mer pengar varit bra, men till skillnad från MP kan vi inte slänga oss med siffror vi inte har täckning för.
Miljön är inte en moralfråga.
Få som är inne i ”miljöcirkeln” har väl missat förra veckans rabalder kring att musikfestivalen Way Out West bestämde sig för att göra festivalen köttfri, samt det efterföljande jippot av GT som bestämde sig för att dela ut kött utanför festivalens ingång? Om du bott under en sten senaste veckan kan du läsa en sammanfattning här: http://www.dn.se/kultur-noje/tidning-i-kottbrak-med-way-out-west
Det så kallade ”köttbråket” har väckt en gammal debatt om att man inte skall moralisera över människors livsval i miljöns tecken. Resonemanget grundar sig i individens rätt att göra vad den vill så länge man inte skadar någon annan. All annan lagstiftning och förbud är moraliserande och skall inte finnas. Så långt, allt väl enligt mig.
Saken är den att man de facto skadar andra när man förstör miljön, fastän inte på samma sätt som att slå någon på näsan. Utan att gå in på uttråkande fakta så orsakar människors miljöskadliga handlande i Sverige och övriga ”västvärlden” problem för framför allt framtida generationer i andra delar av världen, och varje enskild individs handlande bidrar endast med en mikroskopisk del av miljöförstöringen. Det gör att det blir ett väldigt svårfångat problem att lösa.
Miljöfrågan är således en rättighetsfråga. Har vi rätt att förstöra förutsättningarna för framtida generationer och människor i andra länder såväl som här hemma? Nej.
Betyder det att vi ska förbjuda allt som är miljöskadligt? Nej, i vart fall inte på kort sikt. Dels för att det är orealistiskt, och dels för att allt vi gör är mer eller mindre miljöskadligt i någon utsträckning. Att förbjuda allt miljöskadligt idag skulle i princip innebära att vi måste gå tillbaka till stenåldern, däremot måste vi göra något för att ställa om samhället så att det blir långsiktigt hållbart.
Hur detta ska gå till är ämne för en hel bok, men säkert är att det inte är genom att nedvärdera miljöfrågan till moral och flumpolitik.
Glöm aldrig, att hållbar utveckling är en rättighetsfråga, både i tid och rymd. Även om den är svårfångad, komplex och mångfacetterad är den livsviktig och grundläggande för vilket samhälle som helst.
Det så kallade ”köttbråket” har väckt en gammal debatt om att man inte skall moralisera över människors livsval i miljöns tecken. Resonemanget grundar sig i individens rätt att göra vad den vill så länge man inte skadar någon annan. All annan lagstiftning och förbud är moraliserande och skall inte finnas. Så långt, allt väl enligt mig.
Saken är den att man de facto skadar andra när man förstör miljön, fastän inte på samma sätt som att slå någon på näsan. Utan att gå in på uttråkande fakta så orsakar människors miljöskadliga handlande i Sverige och övriga ”västvärlden” problem för framför allt framtida generationer i andra delar av världen, och varje enskild individs handlande bidrar endast med en mikroskopisk del av miljöförstöringen. Det gör att det blir ett väldigt svårfångat problem att lösa.
Miljöfrågan är således en rättighetsfråga. Har vi rätt att förstöra förutsättningarna för framtida generationer och människor i andra länder såväl som här hemma? Nej.
Betyder det att vi ska förbjuda allt som är miljöskadligt? Nej, i vart fall inte på kort sikt. Dels för att det är orealistiskt, och dels för att allt vi gör är mer eller mindre miljöskadligt i någon utsträckning. Att förbjuda allt miljöskadligt idag skulle i princip innebära att vi måste gå tillbaka till stenåldern, däremot måste vi göra något för att ställa om samhället så att det blir långsiktigt hållbart.
Hur detta ska gå till är ämne för en hel bok, men säkert är att det inte är genom att nedvärdera miljöfrågan till moral och flumpolitik.
Glöm aldrig, att hållbar utveckling är en rättighetsfråga, både i tid och rymd. Även om den är svårfångad, komplex och mångfacetterad är den livsviktig och grundläggande för vilket samhälle som helst.
/Mikael Andersson
Varför blev jag politiker? Varför miljö?
Varför miljöpolitik? Varför politik? Varför miljö?
Folk frågar mig ibland om hur jag orkar vara politiskt aktiv, hur jag kan stödja Folkpartiet när jag inte tycker som dem i flera frågor och varför jag är med i Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet när miljöpolitik är mitt största intresseområde.
Till skillnad från många politiskt aktiva har jag inte varit engagerad särskilt länge, tvärt om faktiskt. Ända till valet 2010 var jag totalt ointresserad av politik, samhällets mekanismer och dylikt. Under spurten till valet började jag diskutera politik med mina vänner mer och mer och tänkte att ska jag välja får jag väl göra ett underrättat och medvetet val. Ungefär femtielva ”vilket parti ska du rösta på”-undersökningar på dagstidningar osv kom jag fram till att det visst var folkpartiet som var det jag stod närmast. Stod närmast eftersom jag inte höll med dem om allt, långt ifrån, men ändå stod de ut jämfört med resten av gänget. Ju mer jag engagerat mig i Liberala ungdomsförbundet, desto mer hemma känner jag mig, även om det är ett väldigt heterogent sällskap, eller kanske just därför.
Folk frågar mig ibland om hur jag orkar vara politiskt aktiv, hur jag kan stödja Folkpartiet när jag inte tycker som dem i flera frågor och varför jag är med i Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet när miljöpolitik är mitt största intresseområde.
Till skillnad från många politiskt aktiva har jag inte varit engagerad särskilt länge, tvärt om faktiskt. Ända till valet 2010 var jag totalt ointresserad av politik, samhällets mekanismer och dylikt. Under spurten till valet började jag diskutera politik med mina vänner mer och mer och tänkte att ska jag välja får jag väl göra ett underrättat och medvetet val. Ungefär femtielva ”vilket parti ska du rösta på”-undersökningar på dagstidningar osv kom jag fram till att det visst var folkpartiet som var det jag stod närmast. Stod närmast eftersom jag inte höll med dem om allt, långt ifrån, men ändå stod de ut jämfört med resten av gänget. Ju mer jag engagerat mig i Liberala ungdomsförbundet, desto mer hemma känner jag mig, även om det är ett väldigt heterogent sällskap, eller kanske just därför.
Jag har upptäckt att även om jag realpolitiskt inte håller med Folkpartiet eller ens LUF i alla frågor, står vi ändå på en gemensam grund där individens rättigheter står i fokus och frihet och integritet är en ledstjärna. Så länge det inte är Sveriges realpolitik kommer jag fortsätta vara politiker.
När jag sen fortsatte läsa på om politik insåg jag rätt snart att politik är vad som styr hela vårt samhälle, antingen direkt eller indirekt. I princip alla aspekter av våra liv är på något sätt styrda av politiken, även om det kan vara svårt att märka det(tack och lov). Då tänkte jag att det här är för viktigt för att jag inte ska sätta mig in i det. Ganska snart upptäckte jag mycket som var galet med politiken, och det fick mig att ge mig in aktivt. Hade allt vart bra hade jag inte behövt lägga mig i, så där har vi svaret på varför jag är politiskt engagerad. Ska det bli gjort rätt, får man göra det själv.
Miljön då? Miljöintresset är faktiskt äldre än så, men det tog fart ordentligt när jag gick på folkhögskola och läste tekniskt basår. Så när jag blev politiskt intresserad var det ganska naturligt att fortsätta på det spåret även om jag kände mig något begränsad av att jag bara kunde vetenskapen och teknologin men inte ekonomin, juridiken och politiken. Förvisso har min tekniska bakgrund varit till mycket stor hjälp hittills och jag tror att den kommer att fortsätta utgöra grunden för min upplysta politik långt framöver. Däremot har jag breddat mina vyer genom att läsa ekofilosofi och miljöpolitik på distans i sommar, något som var både inspirerande och nyttigt. Nu är jag än mer säker på att det är miljöpolitik som jag vill satsa på.
När jag sen fortsatte läsa på om politik insåg jag rätt snart att politik är vad som styr hela vårt samhälle, antingen direkt eller indirekt. I princip alla aspekter av våra liv är på något sätt styrda av politiken, även om det kan vara svårt att märka det(tack och lov). Då tänkte jag att det här är för viktigt för att jag inte ska sätta mig in i det. Ganska snart upptäckte jag mycket som var galet med politiken, och det fick mig att ge mig in aktivt. Hade allt vart bra hade jag inte behövt lägga mig i, så där har vi svaret på varför jag är politiskt engagerad. Ska det bli gjort rätt, får man göra det själv.
Miljön då? Miljöintresset är faktiskt äldre än så, men det tog fart ordentligt när jag gick på folkhögskola och läste tekniskt basår. Så när jag blev politiskt intresserad var det ganska naturligt att fortsätta på det spåret även om jag kände mig något begränsad av att jag bara kunde vetenskapen och teknologin men inte ekonomin, juridiken och politiken. Förvisso har min tekniska bakgrund varit till mycket stor hjälp hittills och jag tror att den kommer att fortsätta utgöra grunden för min upplysta politik långt framöver. Däremot har jag breddat mina vyer genom att läsa ekofilosofi och miljöpolitik på distans i sommar, något som var både inspirerande och nyttigt. Nu är jag än mer säker på att det är miljöpolitik som jag vill satsa på.
För som Folkpartist och LUFare blir det ibland lite ensamt inom miljöpolitiken, det är ganska ovanligt att ha miljöpolitik som hjärtefråga. Betydligt vanligare är frihandel, fri rörlighet, mänskliga rättigheter eller integritet för att ta några exempel. Saker som är extremt viktiga, men det som gjort att jag fortfarande håller miljöpolitiken som högst är att utan en planet där miljön är god nog för att uppehålla mänskligt liv, spelar det ingen roll om allt annat är uppfyllt. En god miljö är grundläggande och absolut nödvändigt.
Mikael signar ut!
Mikael signar ut!
