Att slitas mellan prylbögeri och miljömupperi.
Ja, jag erkänner. Jag är prylbög, älskar ny teknologi, elektronik, bilar, hifi, hemmabio osv.
Som ni vet är jag också lite av en miljömupp, skulle gärna se en hållbar värld, bort med förbränning och resursförstöring osv.
Det här är inte så lite av ett dilemma för mig. Hur kan jag önska en ”onödigt” stor lägenhet, hemmabio, datorer(ja, i plural), systemkamera, smartphone, fina viner och whisky, hifi-stereo, tv-spel, musikprylar, bilar(ja, i plural…), motorcykel, motorbåt och resor till all världens hörn? När jag samtidigt försöker minimera min miljöpåverkan. När allt vi gör mäts i hur mycket CO2-e som släpps ut.
Visst blir de flesta prylarna mer och mer ”miljövänliga”, men i sammanhanget står det ganska klart att man påverkar miljön mer om man köper en miljöbil än om man inte hade köpt någon bil alls. Precis som att man hade påverkat miljön mindre om man gått än om man cyklat eller tagit bussen. Ska man ta allt till sin spets så borde man bli buddistmunk eller amish om man skall leva i harmoni med naturen, mer eller mindre.
Det är det nog ganska få som skulle göra dock, teknologin är en del av vårt samhälle och därmed också påverkan på miljön och naturens resurser. Så, var är den gyllne medelvägen då?
Är det ok att köpa massa prylar så länge man bara handlar produkter som är relativt miljövänliga och företag som ”bryr sig om miljön”? Så länge man försöker påverka så lite som möjligt samtidigt frossar i prylar?
Eller ska man göra allt för att handla som mycket som möjligt begagnat, använda sakerna så länge som möjligt och återanvända in absurdum?
Kanske är det allra dygdigast att leva som en modern bohem, med bara det allra nödvändigaste som täcker ens verkliga behov? Fast i så fall kommer ju min gamla fråga till kommunismen: Vad är det egentligen som definierar våra behov, eller kanske framför allt vem, och har alla samma behov?
Nej, om jag skall vara ärlig så har jag inga bra svar på mina frågor. Har du?
//Mikael Andersson
